Att möta sin största rädsla

Tågen kom från båda hållen sammtidigt, det var då vi märkte att vi stod på fel sida. Bommarna var nerfällda, men vad spelade det för roll? Tågen skulle ju ändå stanna. Dom andra var en bra bit före mig. Jag hörde en gammal tant ropa att jag inte skulle springa mellan bommarna, men sket bara i det. Mitt på spåret hörde jag hur tåget tutade. Det tutade på mig? Jag märkte att det växte för varje sekund. Det hade inte stannat. Blodet pumpade och paniken rusade. Det kom emot mig. Om några sekunder skulle det passera just där jag stod. Jag tryckte mig igenom pinnarna under bommen. Slog i huvet, hårt. Fortsatte att ta mig igenom de trånga utrymet. Drog in benen så snabt jag kunde efter mig.

Kände vinden när tåget passerade bakom mig. Ställde mig upp. Såg hur tanten på andra sidan tittade oroligt på mig. Varför hade jag inte lyssnat på henne?

Allt var bra nu, allt hade gått bra försökte jag intala mig själv. Ändå skakade jag. Ändå mådde jag illa. Ändå var jag fortfarande så jävla rädd. Varför hade inte tåget stannat? Såg ner på mina fötter, tänk om jag hade förlorat dom. Ingen mer dans? Tänkte längre, tänk om jag hade halkat? Då hade det inte funnits något mer jag...
Flera timmar senare påminde mitt dunkande huvud om vad som hänt. När jag blinkade såg jag tåget som kom rusande emot mig. Försökte få bort bilden, men den satt fast.

Chocken, flera timmar efter. Lika rädd som då. Aldrig mer lovade jag mig själv då, aldrig mer att jag springer mellan bommar igen.

Ellika du skriver såå bra!

Jag sitter här o ryser...

Men fy faan vad obehagligt det var! Men du klarade dig, nästan helt oskadd, eller hur? :D

Tänk på vad som kunde ha hänt istället. Du är helt spritt språngande levande nu!

Den tågföraren var helt dum i huvet... Men nu försöker vi glömma det! :)

Love you <3