Känner mig så irriteerad och arg. Och sviken? Nej... Inte sviken, det är ett svagt ord. Jag är inte svag. Ändå känns det som om det är det jag blivit, svag. Som om det inte är jag som bestämmer längre, utan jag låter folk bestämma åt mig. Jag har ju alltid varit självständig och stark, vafan har hänt nu liksom? Det känns inte som om jag är mig själv längre, det är inte jag mot världen. Jag känner mig bara som en ända stor klump. En tråkig, ointressant klump. Nej såhär får det inte vara! Pungt Slut.